kontakt

Jag läste lokaltidningens kontaktannonser på lunchen idag,
(inte i eget syfte, jag hade långtråkigt - men det gick snabbt över!)
I min kommun är det nämligen majoriteten män i 45 års åldern som lägger in en liten anspråkslös svart/vit miniannons varje vecka.
De söker kvinnor för diskreta träffar dagtid
- inte vilka kvinnor som helst,
utan storvuxna dominanta 65 + damer!

HUR kan det komma sig?
... och VEM är denna man, denne 45-åring?
Någon jag känner? vet vem det är?
Är det samme man som lagt in tio annonser av olika slag eller finns det verkligen så många sugna medelålders perverta män omkring mig?
I min tråk-kommun?


Vilken man kan det vara som lite diskret en vardag drar ner persiennerna och tar på sig rollen som underlägsen hunsad människa vilken njuter av att okända tjocka Berta lämnat käppen i hallen och nu slåss med piska på rumpan och andas tungt som en valross??????

Jag hoppas inte att det är någon jag ätit parmiddag med eller handlat dagstidningen av.

Visst är jag pryd?
Aldeles för pryd för att kunna tänka på detta och inte rodna.

Fjällresa med minnen

Nu är ordningen återställd.

Väskorna är uppackade och både diskmaskin och tvättmaskin är igång.

I morse startade hemresan från ett -15 grader kallt Härjedalen,

under dagen har vi åkt genom Sverige och sett hur landskapet förändrats från vitaste vitt till gulgråslaskblask och nu är vi hemma där gräsmattorna lyser gröna och vårlökarnas toppar redan syns i rabatterna.

Underligt.

Fjällstugan stod i kvar där vi lämnade den förra året.

Jag var rädd att kliva över tröskeln och övermannas av minnen från i fjol,

en kvarglömd snusdosa eller litet kvitto från fjällkrogen hade fått mig att bryta ihop.

Men det fanns ingenting kvar,

ingenting man kunde ta på eller se i alla fall.

Minnena finns ju alltid och en dov känsla av att allt bara varit en dröm.

Rummet vi alltid sov i såg ut som vanligt, tid och rum blandades ihop till en snurrig röra och ibland vände jag mig om och skulle säga nåt ... till den som inte är kvar.

Den vackra utsikten från vårt speciella ställe såg jag nu tillsammans mellandottern istället.

Kylan och vinden sved i ansiktet.

Våra kloka ögon möttes och jag förstod att hon tänkte på då och nu - precis som jag.

Ögonblicket var kort,

och kompisarnas rop och stoj lockade lyckligtvis mer än vemod och tillbakablickar.

Sunt.

Fartvind i håret, röda äppelkinder, varm choklad med vispgrädde ... barndomsminnen som går igen från mor till dotter - från en generation till en annan.

När man är elva år skall man fnittra,

busa i snön med gräddmustasch,

träna danssteg med pjäxor på, hoppa höjd med skidstavar,

viska hemligheter

och känna att kanelbulle med vanilj ...

- det löser alla problem!

fjällresa igen

Idag har jag (vuxna människan) suttit i skolbänken och låtit mig utbildas.
Kraftfullt tempo som man inte är van vid eftersom det var ett tag sedan.
Men förmiddagsfika, lunch och eftermiddagsfika fick vi så man överlevde utan större men.
Fast det var en bra utbildning måste jag säga,
att lära sig sälja till nöjda kunder är alltid bra att kunna.

Nu har jag jobbat nästan klart framför datorn här.
Väskorna är packade och i morgon bitti går färden upp mot fjällen för tredje gången detta år! Det känns lyxigt!
Det ska bli spännande, synd bara att två av döttrarna inte följer med denna gång. Jag kommer sakna dem.
Men det blir nog bra och roligt för Em att ha mamma för sig själv.
Ses!

snabbrapport

Helgen har som vanligt tillbringats i bilen.
Dagen började med att jag skjutsade lillJ på kalas,
sedan hämtade jag Emy hos sin pappa och skjutsade henne till dansskolan,
sedan hämtade jag lillJ på kalas och skjutsade henne till dansskolan,
sedan hämtade jag Emy från dansen och strax därefter lillJ från sin dans.
Sedan skjutsade jag lillJ till en liten kompis och passade på att ta en kaffepaus,
sedan åkte jag och handlade,
sedan hämtade jag lillJ och skjutsade hem henne och Emy.
Nu ska jag åka och hämta Isa hos sin pappa...

Snabbrapport slut.
Återkommer.

Honung och hav

Min mamma & pappa är underbara människor,
de hjälper mig med allt, finns för mig dygnet runt.
När jag ringde mamma en sorglig dag i april förra året så släppte hon allt vad hon hade för händer för att bära mig och mina barn i det kaos som skapats.
Hon är den jag jag lutar mig mot
och utan att jag behöver säga det - så ser hon,
att NU

NU orkar jag inte själv mer.

Med kärlek och förstånd tar hon då hand om mig och mitt liv.
Bannar och förmanar, pushar och stöttar.
Tiden tar ut sin rätt och ibland ser jag i hennes blick att hon är trött.
Hon tittar bort och ser sorgsen ut, rynkan i pannan har blivit djupare och axlarna är spända.
Jag vill så gärna ge någonting igen,
det känns som jag bara tar och tar och tar....
När skall hon, när skall pappa, bara kunna sätta sig ner och få NJUTA av livet utan problem?
Utan tunga tankar och andras ok att bära?
Jag vill ge dem den lyckan och den ron,
men hur?
Det är tungt att vara ensam - mycket tungt.
Innan allt är uppdelat, avslutat kan inte mitt nya liv riktigt ta sin början.

Jag ser i mammas blick att hon vill att jag ska vara lycklig,
jag är hennes barn.
Mamma och Pappas dotter som det alltid gått så bra för,
som uppförde sig exemplariskt och alltid fick beröm.
Som var omtyckt och praktiskt och snygg och social...

...och som gifte sig med en missbrukare och förstörde mitt (och deras) liv.
Nu besöker de polisstationer och sitter i förhör,
deras besparingar går åt till skulder de inte själva skapat,
de skyddar mina barn och som tack får de mer problem,
mer att oroa sig för.

Min fd man är ingen elak människa,
han hamnade bara fel - träffade fel sorts människor och gjorde fel val en gång för mycket.
Jag är arg på honom,
hatar ofta, sörjer ofta, grämer mig att det blev som det blev - även om jag förstår att det var bäst det som hände.
Ibland när vi ses,
när vi sagt elakheter och sårat.
Då ser han också ibland bort, precis som mamma,
och bakom den grå, tilltufsade fasaden glimtar det förflutna.
Hans gröna vackra ögon glittrar och håret är honungsfärgat.
Det är sommar och hav.
Han ler och i hans famn känner jag mig trygg, han håller om mig och viskar snälla ord.
Om trygghet och trohet och evig kärlek.

städdags

Jag "FuengShi-ade" vårt hem för några år sedan.
Rensade i röran, slängde allt som inte behövdes.
Fortfarande finns det spår av min rensning trots att vi bytt bostad två gånger sedan dess. Märks speciellt när man har haft gäster och de får dela bestick!
Men nu är det dags igen - kära gamla prylar,
jag vill känna mig fri från allt gammalt och onödigt. Göra mig av med minnen som ger dålig energi.
Mars-solen skiner in genom dammiga fönster och avslöjar alla skavanker och brister som vintermörkret dolt.
Jag vill ägna dagarna åt att dammsuga lister, sortera gamla underkläder, rensa avlopp och gnugga fog med tandborste... och jag blir riktigt frustrerad när jag inte har tid!
Att sitta på kontoret och försöka koncentrera sig på jobb,
samtidigt som man ser en halväten hård gammal fralla på bänken brevid, och ett lager damm på fönsterbrädan,
...det GÅR bara inte.

Och vad får mig att tro att man kan sätta sig vid datorn och skriva strunt denna tid på dygnet???
När tjejerna ska iväg till skolan.
Jag slutade räkna vid 25:e gången;
maammaaaaa...! var är min gympapåse?
maammaaaaa...! har du tretti kronor?
maammaaaa...! var är mina vantar?
Nej, jag slutar. Plikten kallar.

37

Jag har fyllt 37
men det känns som att jag fyllt 40
Inte för krämpornas skull, som man kanske kan tro.
- utan för att jag har blivit så firad.
Överraskningar och middagar och grattishälsningar och presenter....
Världens bästa familj och vänner har jag!
NU ska jag avsluta dagen med att förhöra läxor och dricka the´.

Vår

Idag hörde jag vårfåglar kvittra!

Det doftade vår
- blöt asfalt och nåt annat odefinerbart, men som man bara vet är våren!

Jag trodde inte att jag hade saknat den så mycket,
var lite rädd att en massa gamla minnen skulle göra våren mörk.

Men, nej.
Ljuset kommer!

LEV

Festivalminnen

För precis ett år sedan var det final i MELODIFESTIVALEN 2008.
Jag och min man var hos våra bästa vänner,
vi åt tacos (=svenssonmys)
drack vin
mös
MIN MAN och jag satt brevid varandra och en artist sjön så fint,
min man såg på mig och sa att "detta är VÅR låt, jag ÄLSKAR DIG"
...
...
några veckor senare lämnade han mig FÖR EN ANNAN KVINNA
...
Hela våren lyssnade jag på melodifestivallåten och grät floder...
analyserade varje ord i sången och var bitter på livet och hur det skoningslöst sviker och utmanar - och kräver en att vara stark fast man inte kan.
Fortfarande mår jag dåligt när den spelas på "Lugna Favoriter"
VÅR låt som bara försvann och dissades utan förklaring eller förlåt.

Ni förstår vad som komma skall?
...
Jag diggar såklart Caroline af Ugglas.
...
SNÄLLA SNÄLLA...
som framförs med sådan rå äkthet och kraft att man tappar andan.
Alla mina känslor och min sorg
desperation
Förakt för svagheten som faktisk drar det längsta strået,
fast man vill vara så stark.
Första tanken är så naket klockren;
SNÄLLA SNÄLLA
STANNA KVAR HOS MIG
FÖR JAG BEHÖVER JU DIG ...

Det har tagit ett år att förstå att jag klarar mig själv och faktiskt kan utvecklas i min ensamhet.
Jag bli en bättre människa utan honom.
Förstår att JAG inte gjort fel, att JAG gett och gett och faktiskt inte fått någonting tillbaka.
Ensam och stark.

Sviken - men med framtidstro.

Barn TV när den är som bäst .... ?

LillJ är nog Sveriges, om inte världens, största fan av SvampBobFyrkant

Hon ÄLSKAR SvampBobFyrkant, hon är besatt av den konstiga lilla "Tvättsvampfarbron" och jag förstår inte varför...

Men det är bra ibland.

Som nu.

När hon 4-års trotsigt inte vill klä på sig, äta eller kamma håret så:

- Då får inte du titta på SvampBobFyrkant!!!

Hot?

Javisst!

Det vet väl varje normal förälder att det där som står i böcker om att man inte skall hota barn till att göra som man vill,

det funkar inte.

Hot funkar.

Nu sitter hon påklädd, nykammad och äter sin frukost framför TV´n.

ICA + posten = skit

...för info så har det gått två dagar
och jag inte sagt vad jag tycker en enda gång.
Det har i och för sig inte funnits så många tillfällen försvarar jag mig med.

Jag har i alla fall bojkottat vår svindyra lokala ICA-butik som har ockerpris tom på dasspapper.
Ett litet fnys fick jag fram när jag gick därifrån för sista gången,
så någon som var extra observant till sin natur märkte nog att jag var väldigt sur.
Posten finns ju numera som alla vet inhyst i nå´t litet hörn i landets olika butiker/bensinstationer.
Postens personal vet jag inte vart de tog vägen?
Inte följde de med på köpet i alla fall,
och absolut inte till ICA K.....A där jag handla(-de)
En liten ringklocka har de installerat intill postluckan,
ringer man på den så händer absolut ingenting.
INGENTING.
Ringsignalen hörs i hela butiken, men ingen reagerar.

Tanten i kassan borde skickas på charmkurs eller buntas ihop med den tuggummituggande nonchalanta tjejen i kassan bredvid och skickas på posten till ett annat lokalt postkontor.
- kanske i Pajala?
Så kan de sitta där på nå´n hylla och sura och glömmas bort.
För hämtade lär de aldrig bli.
Det finns säkert ingen personal i postluckan där heller.

Tankar i snön

Ska det aldrig sluta snöa?
Har lämnat lillJ på dagis tidigt, hon skulle på utflykt.
Strosar nu ostressat genom vårt lilla villområde.
Husen ligger prydligt på var sin sida, gata för gata.
Nästan alla har hunnit skotta och sopat av sina blänkande VOLVO XC90, det lyser i köksfönstren och allt känns så ...
... just det,
idylliskt.
Så perfekt.
Är det bara jag som gått iväg till dagis utan trosor och i pyamasbyxor under täckbyxorna, omaka strumpor och fadd smak i munnen för jag glömde borsta tänderna?
Möter dotterns kompis mamma i sin XC90 och vinkar glatt.
Hon vinkar tillbaka och skrattar.
Jag ler och hälsar på grannfrun som är pensionär och ute med hunden.
Tar ett djupt andetag, det är kallt och men snöflingorna är blöta och jag märker att mascaran runnit, satte alldeles för mycket för slarvigt.
(Hann i alla fall sminka mig innan jag gick, det är viktigare än trosor)
Den här lilla idyllen,
som många driver med och häcklar som patetiska ytliga fasader,
det känns så tryggt.
Jag trivdes med det.
Vad är fel med att ha en villa, volvo och ordning&reda?
Det är klart att bakom många dörrar och perfekt yta döljer sig tusen små historier och händelser och skelett i garderober.
Men det gör det ju i trappuppgångar också.

Blötsnön knarrar och tjippar under skorna.

Jag lever som på nåder i detta,
som en objuden gäst numera.
Ensamstående mamma platsar inte riktigt bland kärnfamiljerna har jag märkt.
Man är inte med längre.

Vi hade ett rikt socialt liv förr, när vi var en kärnfamilj.
Det var ofta fest hemma hos oss, middagar, kalas, spontana grillkvällar...
Liv och rörelse.
Vi bjöd och folk tog emot. Vi skrattade tillsammans, barnen lekte.

Men numera är det tyst,
fester och middagar avnjuts utan oss. Någon-annan-stans.
Det som förundrar mig är,
varför är man inte längre självklar som vän när man blir ensam?
Inte tror de gamla väninnorna att man skall sätta tänderna i deras lönnfeta självgoda gubbar? kan det vara det ? osäkerhet avundsjuka?

Trampar i en hundskit och svär, jävla grannkärring!

Jag vet att herrn på gata X har ett förhållande med frun på gata Y,
att dottern i gula huset smygröker,
farbror B är alkoholist och slår sin fru.
Undrar om jag anonymt skall tipsa om detta,
skapa en liten intrig?
Sedan småleende, halvt dold bakom gardinen, se på när andras liv raseras
- som mitt.

SMOCK

Vilken TRÖTT dag det har varit.
Har åkt landet runt och lämnat barnen på olika aktiviteter.
Satt på gymmet där lillJ dansar och tittade med dimmiga ögon på alla alerta människor,
kände dåligt samvete såklart - dövade det med sura tankar om allt och alla.
Alla dumma människor omkring en,
som snackar så mycket om saker dom inte vet ett jota om.
Som är nonchalanta och egenkära.
Förmer än andra.
Eggade upp min ilska och knöt näven i fickan.
Var så inne i mina hat-tankar
att jag höll på att klappa till Ebbas mamma som frågade om det var ledigt på bänken bredvid mig.
(Tänk vilka rubriker det hade blivit i lokalblaskan.
"rabiat kvinna slog oprovocerat ner oskyldig mamma, kvinnan har erkänt och sitter nu inlåst på psyket på obestämd tid")

Min bror fick en sandsäck och boxningshandskar i julklapp,
skall nog anamma den idén och hänga upp en i källaren.
Gå ner där på kvällarna iklädd brynja och avreagera mig;

SMOCK ...här får du din jävla sladdertacka som tror du vet allt...!
SMOCK ...småfeta självgoda gubbdjävel, snacka lite mer skit så ... !
SMOCK ...extrafet smocka till dig ditt lilla fanskap till bimbo...!
SMOCK ... här får du en till!
SMOCK ... och en till!
SMOCK ...och så en till din svikare, rakt i fejan så jag inte ser dina gröna vackra ögon som är så falska...
...
...
aggressiv?
jag?

Nej jag är ALDRIG aggressiv, och det är nog ett av mina problem.
Jag säger ALDRIG ifrån, är ALLTID så snäll och trevlig.
Låter folk trampa på mig, utan att jag reagerar.
Snäll och väluppfostrad skall man vara - det har jag alltid fått höra.

Har bestämt mig att en gång varje dag skall jag säga vad jag egentligen tycker,
jag skall öppna munnen UTAN att tänka efter först.
Börjar i morgon.

hej hej

Jobbar jobbar ...
det känns skönt - tjäna pengar, det behövs.
Kom hem till ett tomt hus.
I är på café med en kompis (börjar bli stor som sagt), E är med kusinerna i stallet och lillJ är hos mamma & pappa.
Har tagit en kopp kaffe och satt mig på kontoret en stund, skygglappar på för att inte börja röja i jobb-högarna som vuxit ENORMT.

Vi ska äta middag ikväll med min morbror och hans blivande fru.
Hoppas jag någongång får vara lika galet lyckliga som dom är!

Nu bär det iväg igen ... återkommer.

Fint?

En bild på hur fint det blev med bokstäverna.

Nerpsykad ickekompis

Min söta lilla tonåring tycker inte om mig längre!
Vad gör jag för fel?

- Mamma du ska inte bry dig så mycket!
- Men jag är ju intresserad!!
- Var inte det!!!

Hur ska jag nu göra?
Är tiden nu inne för "inlåsning på rummet och kasta nyckeln"?
Ska jag sluta bry mig?
Bjuda på en folköl och cigg och prata tonårssnack?

Det blir inte bättre av att lilljäntan hoppar i bakgrunden som en liten duracell...
-Ja hatar dig mamma, ja hatar dig mamma, ja hatar dig mamma...

Va?
ÄR man inte deppig så BLIR man det av detta.

Söta lilla babylejontass (som du kallades) KOM TILLBAKA!!
Tvätta bort mascaran och sätt dig här hos mamma en stund,
så ska mamma förklara att:
en mamma eller pappa är ingen KOMPIS
Nej, din mamma är en ORDNING OCH REDA TANT,
som inte ger sig och som inte är speciellt, i ditt tycke, snäll.

Det är svårt med barn, och den här oron man känner är inte lätt.
Det blir kanske bättre när det är dags för barn nummer tre att komma i tonåren,
men då är ju redan de första två nerknarkade eller emigrerade till nå´t flumland...

Duracellen är här igen....
-jag hatar dig, jag hatar dig...pilutta dig.

Nerpsykad på hög nivå.

Konstigt att jag inte har börjat knapra valium eller smygsupa.

Jag kanske har en lite Ritva i mig?

Ritva

Ge mig en stor tjock finska,
en husmor med sisu och tröstande varm famn.
Hon ska laga mat med bravur, tvätta och städa och vattna blommor.
När det är dags att klippa gräs och laga staket så ringer hon till sin raska bror, Timo, som kommer som ett huj och fixar allt innan man ens hunnit säga "Kiitos".
Ta mig tillbaka till 30-talet då det var ligitimt att ha en piga.
Det är klart att hon skall sova i garaget, inte vill man ha en massa folk omring sig när man inte behöver...
Nej, hon skall smygande veta sin plats och inte märkas förrän det finns behov av det.
Men alltid lika glad skall hon vara,
som Alva i Madicken.