Bye!

... nu åker jag till Åre några dagar.

Minnen

Varje gång jag lyssnar på denna otroligt vackra visa "Eld ska brinna" försvinner nuet och jag är 11 år igen.

"http://hilla.bloggspace.se/r6141/Lyssna-pa-musiken/"

Liten och smal med svarta långa flätor sitter jag i kökssoffan i farmors och farfars gula varma kärleksfulla kök i huset i byn Kompelusvaara uppe i Tornedalen. Kaffepannan puttrar, hemlagat bröd med smör som smälter, tjock mjölk från korna i ladugården...det pratas tornedalsfinska och väggklockan tickar och slår "dingdong dingdong" varje timme.
Ah, det är barndomsminnen som gör ont att tänka på för det var så ofantligt länge sedan och världen var så ny och jag så trygg.

Vad lyckligt lottad jag är som har varit med om detta, som har denna starka kärleksfulla stora släkt. Som känner till mitt förlutna och som fortfarande kan berätta för mina barn hur fina dom var min farmor och farfar, Ellen och Albert.

Tack vare mina norrländska rötter är jag seg och stark. Reser mig alltid hur livet än puttar och gör krokben.
En norrlänning klagar inte, han inser att livet är hårt och biter ihop!
Allt löser sig tillslut.

Jag hoppas att mina barn kan känna åtminstone en liten del av vad jag känner, att de kan se tillbaka på sin barndom med värme.
Man vill dem så väl och undrar ibland vad de tänker och känner inför allt som händer just nu.
- Bit ihop vännen, livet är hårt... inte kan man säga det till sin 4-åriga dotter som gråter efter pappa och vill att han kommer hem igen. Eller till 13-åringen som på tonåringars vis bearbetar allt genom att en dag vara stor och duktig, den andra liten och rädd. Ska man be den övergivna 11-åringen som kastar saker i golvet att kämpa mot känslorna och se framåt. - Allt löser sig, tids nog.
Eller ska man gråta med dem och visa att man inte alltid är så stark.
Visa dem att styrka är att kunna gråta tillsammans.
Sedan när allt är bra igen ler dom från sin himmel, Albert och Ellen.

Lapptrötthet

Jag har framför mig ett skrivbord fyllt av miljoner små lappar.
Det är nämligen så att när jag skall komma ihåg någonting så skriver jag det på en lapp (eller gammalt kvitto/tuggummipapper/kuvert...) och slänger ner det i väskan.
För - hör här vad jag kommit på - då behöver man inte ha en otymplig almanacka med sig överallt. Fiffigt va?

Eller inte.
Nu sitter jag som sagt här och funderar över varför man ofta har bråttom och slarvar när man skriver lappar, eller varför man skriver med läppstift som smetas ut, eller varför man bara skriver "MS kväg 9"...på en faktura från Kraft&Kultur.
Har jag MS? Är köksväggen 9 kvm? Väger K 9 kg, eller var det massa kor på vägen klockan 9,
och varför skulle jag komma ihåg det?

Jag skall som sagt sammanställa dessa lappar, fylla i viktiga datum, ringa samtal osv
Men när jag ser på almanackan så blir jag galet orkeslös.
Och när jag ser på högen av lappar får jag lust att bränna upp dem,
en brasa full av krav. Jag tror det skulle brinna utav bara h...ete!

Ett riktigt trist ögonblick i någon av förortens alla idrottshallar har jag på en sporttidning från sportmässan skrivit en dikt som känns aktuell och viktig (och så vet ni andra föräldrar nu vad jag gör när jag sitter och skriver och ser koncentrerad ut. Jag skapar - så stör mig inte):

"Nu är träningstimmen all
nästa börjar klockan sju
i en annan hall"

Jag somnade precis framför skärmen.
Om det var dikten som var usel eller knoppen som inte orkade mer idag, låter jag vara osagt.
Men nu somnar jag igen.

Aaaaaatchooooooo!

Åh vad jobbigt det är att vara sjuk när man inte kan vara sjuk.
Just nu skulle jag vilja ha:
- ett skinande rent hus
- en mjuk mysdress och ännu mjukare filt och en stor pösig kudde
- en godispåse, dip och grönsaker, sushi, en cola light
- en kopp thé, rostat bröd med ost och marmelad
- en bra komedi
- några skvallertidningar
- inga krav
- och till kvällen en (eller två) Bloody Mary

mmmm

Men så blir det inte, jag ska till Coop för att köpa ett badkar till lill-tjejen.
En ROSA badbalja som hon kommer att ha vuxit ur nästa vecka.
Den förra sprack när jag satt mig i den i duchen förut,
detta är faktiskt sant!
Jag reste mig upp ... och det gick inte...
Baljan satt fast och hade nog suttit där än idag om den inte tillslut sprack.

Dottern grät och jag skall ikväll sona mitt brott.
Karförstörare.
Låter lite som Karlförstörare...
- och det är jag ju uppenbarligen också enligt någon ;-)

Min hjärna är trött nu.

Jobbigt ...

Jag är en förträngare, detta är högen med oöppnad post.

I nöden vet man vännerna

Det har hänt saker som jag inte tänker skriva mer utförligt om här - det kommer kanske i en bok så småningom, men då kommer ingen veta vem författaren är ;-)

Men när det händer saker i livet som gör att grunden man står på smulas ihop till en liten skithög, när man bara är tom och svart inuti och allt känns hopplöst...
Då finns dom där;
vännerna med änglavingar.
Ibland är det dom man inte annars tänkt på som kliver fram,
de som stått i periferin i ditt liv och funnits men inte varit självklara och det blir med ens tack vare dem du fortfarande är på benen, blir kvar.
Man behöver inte utföra stordåd för att vara en bra vän.
Det räcker med en kram och ett gott råd, en nybakt sockerkaka, ett telefonsamtal en ensam sen kväll
...och ibland en spark i baken för att driva en framåt när man sjunker för djupt!

Så finns det dom man trodde gott om och verkligen tyckte om, dom man kanske litade allra mest på men som vände en ryggen.
Man behöver inte handgripligen stötta någon för att kallas vän,
att tänka mycket på någon men inte ha mod eller tid eller ork att visa att man bryr sig - det är också vänskap.
Men att medvetet sprida en massa "sanningar" som inte stämmer är elakt, inte när man bara hört en version av saken.
Hur gör man när man inser att detta sker?
Skaffar en woodo-docka och tänder ljus, rycker på axlarna och går vidare, tar tjuren vid hornen ... ?

Suck
Den som lever får se sa den blinde
tog fram en yxa och såg


P.S. snabb snabbläsnings-sammanfattning av denna text: Dem som stått i periferin i ditt liv är en nybakt sockerkaka som jag tycker om. D.S.

Slaget vid tvättstugan

Det är någonting speciellt som händer när jag går ner i tvättstugan.
Har testat det flera gånger och det slår aldrig fel...
Som nyss,
Äldsta dottern läser läxor, mellandottern sitter framför datorn, minsta dottern ligger i sängen och läser.
Lugn och frid - tid att tvätta.

Efter bara någon minut hör jag;

-mamma!

Jag svarar inte...

- maaammmaaaaa!

- maaaaaammmmaaaaaa!

..nu lite mer desperat...
Jag hör hur barnen börjar springa fram och tillbaka, från rum till rum ropandes skrikandes maaaaaaammmmmmmaaaaaa! Som att jag skulle försvinna utan att säga till!

(lilltjejen ropar förresten inte mamma - utan Alva Aaaalvaaaa AALVAAAAAAA!, hon är Madicken denna vecka)

Så släpper jag allt och kilar upp för trappan, med stora steg och som i slowmotion ser jag mina barn komma springandes mot mig. Mamma!!! Var har du varit?

Som slutscenen i ett brittiskt äventyrsdrama närmar vi oss varandra med armarna utsträckta,
når varandra,
och samlas i en stor gruppkram.
Tillsammans igen, äntligen!

- även denna dag fick ett lyckligt slut.

.. och tvätten är fortfarande skitig.

operationer

Såg någonting intressant på TV idag,
kräktes nästan ...

Skönhetsoperationer av "fula" och "feta" amerikanskor,
en läkare som skar upp deras magar och plockade ut fileér av fett som de bar till soptunnan. De skar upp pannan, flyttade upp den lite och borrade sedan fast den igen.
Grävde i näsan och karvade lite ...
Blodet rann,
smack schlabb - och så blev den fula damen "snygg".

Jag säger:
Visst är det hemskt att inte vara nöjd med sig själv?
Vad är det för otacksamma människor som inte bara är glada för att kroppen fungerar och är frisk?

Jag tänker:
... men fan vad glad jag skulle vara om någon erbjöd sig betala för lite silikon.
Större tuttar = ja, tack!
Ytligt va? Yes! I love it!

härliga kommentarer

Grå januarimorgon i smuligt kök.
Blek trött och tomögd - tittar bort när man öppnar kylen för att inte riskera att se sin eländiga spegelbild i den blanka dörren.

- mamma, hur många kompisar får jag ta med mig hem idag?
(hmmm få se nu, åtta bröd i frysen, en ny bregott, två tetra juice)
- högst tretti stycken!
- OK! hejdå!
- hej, puss ...
...
Släpar mig in i badrummet.
Sugen på att gosa ner mig i högen med handdukar på golvet, fortsätta sova en stund.
Trött trött trött - hatar januari, verkligen hatar.
Februari också.
Livet återvänder i mars, men det är långt dit.

- mamma, vad händej om nån haj en jääättejång snopp?
- ?
- Jo, den kan stå HÄJ inne och kissa i GJANNENS toajett!
- !

- mamma
- ?
- Du haj en undejbaaaj jumpa, så stoooj och fin!!
- ...

- mamma, visst fåj man TÄNKA om bajs men man behövej inte SÄGA bajs??

Ser mig i spegeln, gaah! fått en finne på kinden...faan för januari

Senaste tiden så har jag nästan inte orkat upp ur sängen på morgonen, tröttheten har hållt i sig hela dagen och det känns nästan som att jag inte har någon ork och kraft kvar längre ibland. Jag är så obeskrivligt trött på allt just nu, skulle bara vilja lägga mig och somna i min varma mjuka säng och vakna till fågelkvitter och humlesurr i vår när någon annan har fixat och trixat och ordnat allt jobbigt som skall ordnas ...
Men igår morse vaknade jag redan klockan 05:20 och kunde inte somna om. Jag tände massa ljus och en eld i öppna spisen eftersom det var så kallt, en kopp kaffe och julklappsboken gjorde mig sällskap. Så kommer plötsligt lilltjejen lufsande, morgonyr och varmrufsig i rutig pyamas. Hon kryper ner i fåtöljen med mig och vi samsas om filt och plats.
Hon somnar om och vi sitter så, länge.
Det ljusnar, skuggorna försvinner och jag tänker på att det här ögonblicket kommer aldrig tillbaka. Den här januaridagen när hon är fyra år, lite snorig, lite ketchup kvar på kinden och röda tånaglar på lillfoten.
Min goa mysiga glada lilla unge vad jag älskar dig ...