Nu är ordningen återställd.
Väskorna är uppackade och både diskmaskin och tvättmaskin är igång.
I morse startade hemresan från ett -15 grader kallt Härjedalen,
under dagen har vi åkt genom Sverige och sett hur landskapet förändrats från vitaste vitt till gulgråslaskblask och nu är vi hemma där gräsmattorna lyser gröna och vårlökarnas toppar redan syns i rabatterna.
Underligt.
Fjällstugan stod i kvar där vi lämnade den förra året.
Jag var rädd att kliva över tröskeln och övermannas av minnen från i fjol,
en kvarglömd snusdosa eller litet kvitto från fjällkrogen hade fått mig att bryta ihop.
Men det fanns ingenting kvar,
ingenting man kunde ta på eller se i alla fall.
Minnena finns ju alltid och en dov känsla av att allt bara varit en dröm.
Rummet vi alltid sov i såg ut som vanligt, tid och rum blandades ihop till en snurrig röra och ibland vände jag mig om och skulle säga nåt ... till den som inte är kvar.
Den vackra utsikten från vårt speciella ställe såg jag nu tillsammans mellandottern istället.
Kylan och vinden sved i ansiktet.
Våra kloka ögon möttes och jag förstod att hon tänkte på då och nu - precis som jag.
Ögonblicket var kort,
och kompisarnas rop och stoj lockade lyckligtvis mer än vemod och tillbakablickar.
Sunt.
Fartvind i håret, röda äppelkinder, varm choklad med vispgrädde ... barndomsminnen som går igen från mor till dotter - från en generation till en annan.
När man är elva år skall man fnittra,
busa i snön med gräddmustasch,
träna danssteg med pjäxor på, hoppa höjd med skidstavar,
viska hemligheter
och känna att kanelbulle med vanilj ...
- det löser alla problem!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar