Singelkassa

Om man är ensam,
och av en händelse vill känna extra mycket av att man är ensam -
då ska man gå till sin lokala ICA-butik omkring 16:45 på lördagar (fredag går också bra, men då lite senare... ca 17:30)
Där, på ICA-butiken, borde det finnas en kassa "för singlar"
En kassa där man snabbt kan betala sin färdigpacketerade enportion micromat och smidigt glida därifrån,
slippa köa med alla barnfamiljer som köper oxfilé och chips och som tittar på en med ledsna plirögon...
- Stackare hon måste vara ensam, det är lördag och hon köper en portion viktväktarlasagne och en inplastad dammsugare...stackars henne.
- Ser ni, vad ledsen hon ser ut. Stackare, ensam en lördag när det är Melodifestival och allt! Stackars henne.

Ett paket blöjor, en ölkorv och tre zoo-tablettaskar åkte ner i korgen också idag.
Det ser då ut som att jag har tre barn (askarna) och en man (korven)
Smart va?

Ett alternativ vore att man efter "singel kassan" hade samling,
då kunde alla ensamma i området träffas i närmiljö och kanske titta på Melodifestivalen tillsammans hos någon.

fjällresa

Vad är det med snö som gör att allt känns så mycket lättare?
Det måste vara det rena, vita som på nåt sätt döljer allt som är fult och trist.
Eller hur?
Några dagar i fjällen med klar avgasfri hälsinge-luft och mycket tid med dom som man tycker om mest av allt,
tråkigheterna runt omkring på riktigt behörigt avstånd.
Oj,
det gör livet så mycket lättare att leva!
Flera gånger under veckan kände jag igen känslan av att vara riktigt lycklig
- och det var faktiskt ett tag sedan.

Sadla om Maja sa jag till mig själv då.
I lyckoruset.
Bli fjälljobbare, det är rejält folk vet du!
Gröt och sup till frukost och se´n stå i solen och hjälpa semesterfirare att få liften på rätt ställe nära rumpan.
Framåt eftermiddan får man åka runt i backen som isbjörnen Doris och vinka med tassen,
servera hamburgare och kall öl till glada firare...
Det skulle passa mig perfekt!
Tanken gror... vem vet vad som händer...

Jag skrattade mycket, kramades mycket och kom fram till att:
Jag faktiskt är riktigt rivig på skidor
(blå backe hela veckan m lilltjejen, men ändå...)
Jag är ganska välbevarad för min ålder,
lagom vikt och lagom längd och lagom mycket grå hårstrån under toningen
(och med nya rynkmedlet som ligger och väntar på posten kommer jag se yngre ut om tre månader också - lovely)
Jag har världens bästa familj, släkt och vänner.
Jag har det BRA
Mycket B R A, ensam med mina världsbästa tjejer!!
Jag är ju Stark Stolt och Självständig,
och det stämmer finemang det.

Ja, jag måste erkänna att SÅ stark och modig var man inte på natten i fjällstugan.
När telefonen ringer klockan 00:30 och man glömt att man bytt telefonsignal

knock knock ... is anybody there?
...
knock knock ... is anybody there?
...
knock knock ... is anybody there?
...
DÅ skiter man ner sig!
Då skiter man verkligen ner sig!
och man gör också bort sig när man kryper längsmed väggen och dräglande väser schhhhh... till de som senare förstår att det är din telefon som ringer.

Vem det var?
Det berättar jag om i nästa kapitel.

Sov Gott!

vaäredär?

Jag och mellandotterna var på bibblan idag.
Lånade "Anne på Grönkulla" åt äldsta tjejen (vet inte riktigt om hon uppskattade min omtanke...)
- Va? vaäredär???)
- Åh det är den bästa bok jag visste när jag var liten gumman; "Anne på Grönkulla"! Den är sååå bra. Jag minns ...
- Jag är inte liten mamma, jag är tretton!!
- ja,...jag kanske var 13
- Aaa lite nördigare 13 åring va???
- ?
- Ja, kanske. Jag lekte nog med barbie fortfarande om jag minns rätt.
MEN
Det gjorde man på 80-talet. Man behövde inte bli stor så fort som idag.

Usch usch usch vad jobbigt det är att barnen blir stora.
Blä vad jobbigt att behöva släppa taget
Fy jag vill ju låsa in dom tryggt och slänga nyckeln några år...

Det var ju NYSS man själv var 13.
Gick i 7B, och sminkade sig med mammas kastanjevatten (= rejäl nyans-skarv vid halsen), hade grön ögonskugga men ingen mascara, gröna VIK-träningsbrallor instoppade med vita tubsockar och vita ADIDAS.
Man var kär i Peter S och gick på disco på "gårn" och var panelhöna.
Lyssnade på "Tracks" och spelade in de låtar man gillade genom att hålla sin gamla kassettbandspelare mot radions högtalare!
Det du min lilla 13-åring som sitter här med rosa ipod eller vad det nu heter,
det var tider det!
Mitt i favoritlåten kunde man höra;
"maten är klar! Kom å ät!"
eller
"dämpa musiken! vad gör du"

... men det struntade man i, satt med örat mot sin lilla spelare och lyssnade,
sållade bort det oväsentliga.

Det kanske man skulle göra lite oftare, sålla, så mådde man kanske bättre.

återkommer

....såg att klockan är 19:32
Skall lägga lilltjejen....

gnista saknas

Detta hade jag på min att göra lista idag:

-boka två inredningsbesök
-ringa upp en kund och diskutera
-meddela en kund en försening av en möbel
-meddela en kund att jag kommer dit i morgon med en snickare
-ringa snickaren
-ringa sömmerskan
-lämna en gardin till sömmerskan
-beställa en sak till en kompis
-slutföra broschyren jag gör till en kund
-ringa banken om lånet
-ringa advokaten
-ringa telia
-ringa boxer
-sammanställa en faktura
-sortera en bokföringskunds papper som ligger över hela skrivbordet (pappren alltså)
-boka om dotterns utvecklingssamtaltid
...samt vanliga hemmasysslor då, som att sätta mig i en liten grävskopa och skopa upp all skit och alla grejer som ligger ÖVERALLT.
Skopa ner skiten i källaren och stänga dörren.

Vad har jag gjort då?
Nå´t av detta?
Näh det är tragiskt men jag har inte gjort någonting av detta...
Jag har däremot varit och köpt tre rostiga bokstäver till vardagsrumsväggen,
och ätit typ tre kilo godis/tio koppar kaffe/kakor ... framför datorn.
Känner smulor och grus under fötterna här på kontoret och hur ändan vuxit säkert fem centimeter under loppet av en timme.
Har riktigt ångest för jag orkar inte ta tag i allt viktigt jag måste göra.
Det är som om jag sitter i tvångströja, kan inte röra armen och ta telefonen för det tar emot nåt så fruktansvärt.
Orkar inte prata med folk, det hjärnan tänker når inte ut till munnen eller ögonen.
Jag är så otroligt trött!!!!

Men ikväll får jag sova sa kärringen...
... och bokstäverna var fina - jag skrev LEV.



Varför?
Önskar jag kunde ge ett eftertänksamt och givande svar men det var helt enkelt så att jag skulle skriva HEM och M:en var slut.
Eftersom livet är kort, hårt och orättvist - kommer jag nu varje dag påminnas om detta liv som skall LEVas utan pardon.
Bit ihop eller bryt ihop, är det inte så jag säger?
Biter ihop av bara f*n just nu.

Fötter och änglar

Jag har ett handikapp.
Det syns inte men det känns.
Jag fryser alltid om fötterna.
Nu menar jag alltid, konstant, always ... mer eller mindre.
Såhär i vintertider är det inte så underligt,
det är ju kallt ute.
Lätt att skratta åt men jag menar allvar - det är ett stort problem!
Jag var på gymet och sprang på bandet här i veckan,
fick upp puls,
sprang en kvart gick fem minuter och sprang sedan en kvart igen...
Ganska svettigt faktiskt.
Hade glömt deo också så jag stank svett.

dump dump...dump dump...dump dump...
tre kilometer...fyra kilometer...dump dump...dump dump...

Tänk om de runtomkring visste,
att hon den där svettlollan på bandet därborta,
som är knallröd i fejan och har ringar under armarna...
hon..
fryser om fötterna!!!
Sjukt!
Jag hade faktiskt svårt att stampa ner högerfoten ordentligt för det kändes som den var av is och skulle gå av. Alldeles bortdomnad.

Jag förfrös mina fötter en gång för länge sedan.
Jag tror jag var 11 och ute på skoterfärd i många minusgrader.
Skotern gick sönder ganska långt hemifrån,
och innan pappa hade mekat klart och fått igång den igen så var mina fötter av is.
(var nog ganska udda redan då för det jag minns är inte hur ont det gjorde
utan att min overall var beige med orangeröda utsvängda ben,
och att jag hade ett rött lackskärp i midjan...)

Såg att de startar en ny serie inom kort,
"Diagnos okänd" tror jag den skulle heta.
Undrar om de skulle hitta någon diagnos på mig, intressant...

Jag har opererat mina fötter för ett tag sedan, hallux valgus hette det jag hade.
Se före:


... och efter, lite svullen:


Mina frusna fötter kanske beror på detta,
fast trots att knölarna är borta idag så fryser jag - så nå´t fel har jag ju.

Nog om det.
Varken kul el intressant,
... men konstigt.

Slutord för i kväll:
- När vi är änglar kan du hålla mig i handen då? För jag vågar inte vara ensam...
Så sa min söta lilla 4-åring till mig innan hon somnade.
Snyft,
hoppas det dröjer.

Gratistaxi

Jag vilar hjärnan och kroppen i fem minuter nu,
se´n är det dags att hoppa i bilen igen till nästa aktivitet.
I veckan ska jag måla bilen gul och skriva GRATISTAXI med feta bokstäver där bak...

Snart ska lilltjejen på dansskola,
Hon är anmäld till "stockholms tuffaste dansskola - Funky HipHop"
och envisas med att dansa balett...
Rosa tyllkjol och armarna över huvudet, snurr och tripp trapp på tå ...
De andra dansar fuldans som hon kallar det.
Hade jag inte betalt avgiften på 1.200 kr så ... men nu är det bara att fortsätta gå och hoppas ingen märker alltför mycket att hon avviker en del från övriga i gruppen.

Ja det var min lilla micropaus - mer hann jag inte med.
Ska gå och starta taxin.

Fredagsnostalgi

... här är också mina gamla idoler.
Jag älskade NOICE, verkligen älskade.
Hasse Carlsson var så söt tyckte man och det var sån´t djup i texterna ;-)
he...eller?
Jag kan svära på att jag fortfarande kan alla låtar utantill...

Nu börjar tanten dilla och bli nostalgisk så här på fredagkvällen
- trots att inget vin fanns hemma (miss...)

kolla här:
http://www.youtube.com/watch?v=-7pH1GRP7Cw&feature=PlayList&p=E5E20485EFB1EB21&playnext=1&index=22

Snyft.

...det här var mina idoler när jag var sisådär 14-15 år.
Jag var stamkund på Ohio-butiken inne i stan - undrar om någon minns den?
Svarta skinnkläder och neonfärgade ascessoarer.
Fingervantar utan fingrar tex.
Högsta mode - chockrosa.
Snygg man var!?

natt

Hallooo...det ekar...

Så ensam i detta stora hus.
Har kokat thé och smugit mig högst upp i det rum som fått bli kontor.
Barnen sover och jag borde jobba lite till innan det är dags att sova,
men det är så kallt och dragigt så jag drar mig för att sitta här en längre stund.
Är mörkrädd också.
Dragigt, ensamt, kallt, mörkt ... varför envisas jag med att bo kvar här?
Varför?
Skulle det inte vara enklare att göra som alla säger?
Flytta till ett litet pitoreskt radhus med förstukvist och gräsmatta om 2x2 m - lagom att klippa för hand.
Grannar alldeles intill och en trevlig bostadsrättsförening att vara kassör i.
Suck.
Jag kommer ihåg när vi var här i huset första gången,
på visning med många andra.
En ursutten grön soffa placerade jag mig försiktigt i för att panik-amma lilltjejen som då bara var tre månader och gömd under en filt.
Folk kom och gick och jag satt där med mitt barn och bara kände så starkt att:
Här är mitt hem
I det här huset skall jag bo resten av mitt liv.

Huset blev vårt.
Vi flyttade in.
Mannen och jag skrattade och grät om vartannat, vad hade vi gett oss in på?
418 kvm ruckel!
Men vi började renovera och som vi kämpat med detta hus, tänk alla planer vi hade för oss och för framtiden.
Nu är det framtid och här står jag ensam och vill på nå´t sätt hålla kvar alla drömmar och slutföra alla projekt.
Visa alla att jag visst klarar mig själv.
Jag kan snickra och måla och klippa gräs,
Jag kan rensa avloppsrör och kolla mögel på vinden,
Jag kan t.o.m. lufta element och reglera golvvärmen.
Jag är Stolt, Stark och Självständig.
En superduperkvinna med andra ord,
Som just nu sitter och huttrar av skräck på ett för läskigt kontor och skall springa ner i sovrummet och hoppa i sängen bredvid mina barn,
ligga vaken flera timmar och lyssna efter konstiga ljud ...
..och viska "jag är inte rädd, jag kan sova" som ett mantra
tills morgontidningsbilen hörs och jag vet att pensionärsgrannen går upp.

Gonatt å sov gott ni som kan.

fullmånewoodo

Det var fullmåne igår.
När jag var ung...

Det låter gammalt, vi tar om det...

När jag var yngre
...lärde jag mig att man skall niga tre gånger för månen och sedan önska sig någonting.
Gjorde det.
Satt på en buss full med skolbarn på väg hem från friluftsdag med skidåkning,
så niga kunde jag förstås inte, då hade dotterns skämts för mig.
Men jag tänkte starkt på att jag gjorde det.
Blundade och neg
och så önskade jag mig någonting,
någonting riktigt elakt...
Skämdes lite efteråt,
log mot mamman i sätet brevid - bjöd på kaffe och kände samtidigt lite i förbifarten på skallen om det ev börjat växa ut horn på mig.
Det hade det inte.
Ingen hade märkt min sjuka woodoliknande djävulska önskan,
såklart.
Disneyfilmen i bussen malde på och mamman brevid också ...

Är jag en häxa? Har jag stark intuition, eller var det bara slumpen...?
Det jag önskade slog in.

Om det nu var jag som fixade skiten...så känns det kanske inte så moget gjort av mig.
Ungefär lika moget som att smita från en friluftsdag med skolbarn
och sätta sig i toppstugan och pimpla gluhwine hela dagen.
Röd om kinderna, sol? javisst det var jättesoligt ja!

Synd för en person,
kul för mig.
Eller inte. När man tänker efter.

Jag kanske skulle börja ta betalt för tjänster som detta,
jag som har dålig ekonomi.
Hade ju tänkt skriva en bestseller men det kanske går kanske snabbare och bättre att tjäna pengar på magi.

bling bling ...krasch!

Jag är en melodifestivalnörd, har alltid varit.
Hör jag en schlager är det som en reflex, en nördnärv som vibbar till och jag bara måste greppa det som är närmast (ketchupflaska, tandcremetub, dildo ... skämt!) som mick och vicka på höfterna.
Just love bling bling och tamtararammm pamm pamm, armviftningar i vädret och små pojkband med smal slips...
Igår satt jag med barnen och tittade.
Äldsta dottern tjafsade med yngsta dottern som skall börja på dans idag och tränade mitt framför TV-rutan hela tiden (jag tror hon behöver glasögon) och mellanflickat satt med sin bärbara dator som är just bärbar för att man skall kunna gå undan och sitta där det passar...
Ja, nära mamma då.
När mamma skall kolla festival.
Hon "tjötade" på MMS MSS MSN SMS eller vad det nu heter och det sa bling bling hela tiden, det blinget gillar jag inte.
Gillar inte heller den inbyggda filmkameran som filmar en osminkad vindrickande surmorsa som skriker och hotar slå sönder datadjäveln.

När dörren till fjällstugan stängdes kom oket på axlarna tillbaka.
Kraven och allt jobbigt man måste ta tag i blev som en svart hårt åtdragen halsduk och när tåget tillbaka till Stockholm gick brände tårarna i ögonen och klumpen ihalsen smakade blod.
Vi var nio underbara kvinnor som möttes och under några få dagar och som av en händelse blev 18 år igen...
Skillnaden nu från då var väl livserfarenheten.
Den snart till brädden fyllda ryggsäck alla bär och det gjorde kanske att vi njöt mer,än vad vi förstod att göra då, av friheten och bristen på krav och moral (!)
"Det som händer i Åre stannar i Åre" så några detaljer kan jag inte gå in på, trots att det är frestande.
Mina barn har jag längtat efter, och dom har längtat efter mig - det är ljuset i mörkret.

Är sliten efter resan.
Mörkrädd och ensam här vid datorn, måste gå. Det känns tomt utan alla mina fina vänner, KRAM