- Jag skiter i dig, jävla kärring!
Hennes en gång så oskyldiga gröna ögon blixtrar och sprakar och de är så fulla av hat och raseri att jag för en liten stund tappar andan,
dörren smäller igen och det blir tyst…
Så tyst och så tomt och mitt hjärta är så fullt av svart sorg att jag inte kan gå vidare. Tänk om det är för sent, jag kanske har misslyckats så fruktansvärt totalt gränslöst mycket att det aldrig går att reparera? Alla böcker jag läst, alla program och frågespalter, till vilken nytta? Det gick ju så fel? Barnen är som monster och jag som ett vrak.
Alldeles nyss var det sommar och 90-tal, knubbiga fingrar som snurrade lockiga håret och smutsiga tummen i munnen. Bus och glass och skrapade knän och massor av närhet och kramar.
Åh! nu sitter jag ensam på en stol i köket och vill vrida tiden tillbaka, ha kontroll igen. Ha familjen samlad och veta att när klockan är åtta på kvällen är alla, hela familjen, samlade under samma tak – tryggt.
Barnen sover i sina sängar och mannen sitter nersjunken i soffan och tittar på TV.
Nu är det så tomt och tyst och den här känslan av misslyckande äter upp en inifrån.
De söta små barnen har blivit tonåringar som smäller i dörrar och hatar sin larviga mamma, mannen har hittat en annan yngre snyggare och soffan är tom,
vemodet kryper in i kroppen och snör sig om strupen och allt - allt - allt är svart och tungt.
Så tungt att bädda stora tomma dubbelsängen,
så tungt att plocka tvätt från golvet, bh i storlek 70A… istället för små rosa sockor…
tungt att sätta disk i maskinen när man ätit ensam och livet snurrar så snabbt som … som ja…, jag orkar inte tänka på vad…en orkan?
Varför kan inte allt vara som det alltid har varit?
Varför kan inte tiden frysas som ett fotografi? Kan man inte stanna upp mitt i livet och få ta saker i repris – de saker som var fina och bra.
Båtsemestern med vänner, vin och barn som är sams, då mannen fortfarande såg mig i ögonen och smekte armen och vi var VI utan att ens fundera över alternativen…
Jag skulle andas in varje sekund igen, stryka honom över skäggstubben och kyssas extra länge.
Jag gråter och tänker att fick jag tillbaka den stunden skulle barnen få vara uppe en stund till – vi skulle titta på solnedgången tillsammans och vi skulle skratta tillsammans smula kakor och spilla saft och rensa fisken.
Jag vill ha tillbaka till den årliga resan till fjällstugan, frisk luft och den varma brasan, känna hur skönt det är att vara sams igen efter tjafset i skidbacken, ta emot koppen med varm glögg och den hastiga kramen, rufsa håret som doftar rök och ropa godnatt åt barnen för fjärde gången…
Fredagskvällar efter jobbet, kroppen skriker efter att en gång till i livet få äta tacos tillsammans och sen krypa ihop i soffan, tända ljus och öppna chipspåsar och kivas om vilken film som skall ses.
Det finns inga chipssmulor och diprester att torka upp längre. Fredagskvällar är det disco och kompisar och ensamhet och blaskigt rött och ensamhet och ensamhet… och bara tårar att torka.
Ingenting kommer igen och nu sitter jag här med det mörka tunga i mig och det känns som att allt har gått sönder, jag är grå tom och ingenting värd.
Bit ihop eller bryt ihop, och vad skall jag göra då?
Hur skall det bli med oss undrar jag, och visst är detta ett vägskäl?
Jag får väl bita ihop då, använda bettskenan varje natt och sluta drömma.
Allt kanske inte kommer att gå på räls, och allt kanske inte kommer att ordna sig just nu och denna dag.
Barnen blir tonåringar och släpper taget – och jag vill inte, men måste låta dem gå.
För de kommer hem igen,
Ibland med trasiga vingar och lite tilltufsade, men med en massa nya intryck och erfarenheter om livet därute.
Och kärleken från mamma bär de med sig hela tiden,
Vad de än befinner sig vet de att det finns en stor varm famn, en bas och en trygghet och just därför går de vidare … och just därför kommer de ändå alltid tillbaka.
Telefonen ringer.
- mamma förlåt, jag älskar dig.
