Min söta lilla tonåring tycker inte om mig längre!
Vad gör jag för fel?
- Mamma du ska inte bry dig så mycket!
- Men jag är ju intresserad!!
- Var inte det!!!
Hur ska jag nu göra?
Är tiden nu inne för "inlåsning på rummet och kasta nyckeln"?
Ska jag sluta bry mig?
Bjuda på en folköl och cigg och prata tonårssnack?
Det blir inte bättre av att lilljäntan hoppar i bakgrunden som en liten duracell...
-Ja hatar dig mamma, ja hatar dig mamma, ja hatar dig mamma...
Va?
ÄR man inte deppig så BLIR man det av detta.
Söta lilla babylejontass (som du kallades) KOM TILLBAKA!!
Tvätta bort mascaran och sätt dig här hos mamma en stund,
så ska mamma förklara att:
en mamma eller pappa är ingen KOMPIS
Nej, din mamma är en ORDNING OCH REDA TANT,
som inte ger sig och som inte är speciellt, i ditt tycke, snäll.
Det är svårt med barn, och den här oron man känner är inte lätt.
Det blir kanske bättre när det är dags för barn nummer tre att komma i tonåren,
men då är ju redan de första två nerknarkade eller emigrerade till nå´t flumland...
Duracellen är här igen....
-jag hatar dig, jag hatar dig...pilutta dig.
Nerpsykad på hög nivå.
Konstigt att jag inte har börjat knapra valium eller smygsupa.
Jag kanske har en lite Ritva i mig?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar