Honung och hav

Min mamma & pappa är underbara människor,
de hjälper mig med allt, finns för mig dygnet runt.
När jag ringde mamma en sorglig dag i april förra året så släppte hon allt vad hon hade för händer för att bära mig och mina barn i det kaos som skapats.
Hon är den jag jag lutar mig mot
och utan att jag behöver säga det - så ser hon,
att NU

NU orkar jag inte själv mer.

Med kärlek och förstånd tar hon då hand om mig och mitt liv.
Bannar och förmanar, pushar och stöttar.
Tiden tar ut sin rätt och ibland ser jag i hennes blick att hon är trött.
Hon tittar bort och ser sorgsen ut, rynkan i pannan har blivit djupare och axlarna är spända.
Jag vill så gärna ge någonting igen,
det känns som jag bara tar och tar och tar....
När skall hon, när skall pappa, bara kunna sätta sig ner och få NJUTA av livet utan problem?
Utan tunga tankar och andras ok att bära?
Jag vill ge dem den lyckan och den ron,
men hur?
Det är tungt att vara ensam - mycket tungt.
Innan allt är uppdelat, avslutat kan inte mitt nya liv riktigt ta sin början.

Jag ser i mammas blick att hon vill att jag ska vara lycklig,
jag är hennes barn.
Mamma och Pappas dotter som det alltid gått så bra för,
som uppförde sig exemplariskt och alltid fick beröm.
Som var omtyckt och praktiskt och snygg och social...

...och som gifte sig med en missbrukare och förstörde mitt (och deras) liv.
Nu besöker de polisstationer och sitter i förhör,
deras besparingar går åt till skulder de inte själva skapat,
de skyddar mina barn och som tack får de mer problem,
mer att oroa sig för.

Min fd man är ingen elak människa,
han hamnade bara fel - träffade fel sorts människor och gjorde fel val en gång för mycket.
Jag är arg på honom,
hatar ofta, sörjer ofta, grämer mig att det blev som det blev - även om jag förstår att det var bäst det som hände.
Ibland när vi ses,
när vi sagt elakheter och sårat.
Då ser han också ibland bort, precis som mamma,
och bakom den grå, tilltufsade fasaden glimtar det förflutna.
Hans gröna vackra ögon glittrar och håret är honungsfärgat.
Det är sommar och hav.
Han ler och i hans famn känner jag mig trygg, han håller om mig och viskar snälla ord.
Om trygghet och trohet och evig kärlek.