Ska det aldrig sluta snöa?
Har lämnat lillJ på dagis tidigt, hon skulle på utflykt.
Strosar nu ostressat genom vårt lilla villområde.
Husen ligger prydligt på var sin sida, gata för gata.
Nästan alla har hunnit skotta och sopat av sina blänkande VOLVO XC90, det lyser i köksfönstren och allt känns så ...
... just det,
idylliskt.
Så perfekt.
Är det bara jag som gått iväg till dagis utan trosor och i pyamasbyxor under täckbyxorna, omaka strumpor och fadd smak i munnen för jag glömde borsta tänderna?
Möter dotterns kompis mamma i sin XC90 och vinkar glatt.
Hon vinkar tillbaka och skrattar.
Jag ler och hälsar på grannfrun som är pensionär och ute med hunden.
Tar ett djupt andetag, det är kallt och men snöflingorna är blöta och jag märker att mascaran runnit, satte alldeles för mycket för slarvigt.
(Hann i alla fall sminka mig innan jag gick, det är viktigare än trosor)
Den här lilla idyllen,
som många driver med och häcklar som patetiska ytliga fasader,
det känns så tryggt.
Jag trivdes med det.
Vad är fel med att ha en villa, volvo och ordning&reda?
Det är klart att bakom många dörrar och perfekt yta döljer sig tusen små historier och händelser och skelett i garderober.
Men det gör det ju i trappuppgångar också.
Blötsnön knarrar och tjippar under skorna.
Jag lever som på nåder i detta,
som en objuden gäst numera.
Ensamstående mamma platsar inte riktigt bland kärnfamiljerna har jag märkt.
Man är inte med längre.
Vi hade ett rikt socialt liv förr, när vi var en kärnfamilj.
Det var ofta fest hemma hos oss, middagar, kalas, spontana grillkvällar...
Liv och rörelse.
Vi bjöd och folk tog emot. Vi skrattade tillsammans, barnen lekte.
Men numera är det tyst,
fester och middagar avnjuts utan oss. Någon-annan-stans.
Det som förundrar mig är,
varför är man inte längre självklar som vän när man blir ensam?
Inte tror de gamla väninnorna att man skall sätta tänderna i deras lönnfeta självgoda gubbar? kan det vara det ? osäkerhet avundsjuka?
Trampar i en hundskit och svär, jävla grannkärring!
Jag vet att herrn på gata X har ett förhållande med frun på gata Y,
att dottern i gula huset smygröker,
farbror B är alkoholist och slår sin fru.
Undrar om jag anonymt skall tipsa om detta,
skapa en liten intrig?
Sedan småleende, halvt dold bakom gardinen, se på när andras liv raseras
- som mitt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar