natt

Hallooo...det ekar...

Så ensam i detta stora hus.
Har kokat thé och smugit mig högst upp i det rum som fått bli kontor.
Barnen sover och jag borde jobba lite till innan det är dags att sova,
men det är så kallt och dragigt så jag drar mig för att sitta här en längre stund.
Är mörkrädd också.
Dragigt, ensamt, kallt, mörkt ... varför envisas jag med att bo kvar här?
Varför?
Skulle det inte vara enklare att göra som alla säger?
Flytta till ett litet pitoreskt radhus med förstukvist och gräsmatta om 2x2 m - lagom att klippa för hand.
Grannar alldeles intill och en trevlig bostadsrättsförening att vara kassör i.
Suck.
Jag kommer ihåg när vi var här i huset första gången,
på visning med många andra.
En ursutten grön soffa placerade jag mig försiktigt i för att panik-amma lilltjejen som då bara var tre månader och gömd under en filt.
Folk kom och gick och jag satt där med mitt barn och bara kände så starkt att:
Här är mitt hem
I det här huset skall jag bo resten av mitt liv.

Huset blev vårt.
Vi flyttade in.
Mannen och jag skrattade och grät om vartannat, vad hade vi gett oss in på?
418 kvm ruckel!
Men vi började renovera och som vi kämpat med detta hus, tänk alla planer vi hade för oss och för framtiden.
Nu är det framtid och här står jag ensam och vill på nå´t sätt hålla kvar alla drömmar och slutföra alla projekt.
Visa alla att jag visst klarar mig själv.
Jag kan snickra och måla och klippa gräs,
Jag kan rensa avloppsrör och kolla mögel på vinden,
Jag kan t.o.m. lufta element och reglera golvvärmen.
Jag är Stolt, Stark och Självständig.
En superduperkvinna med andra ord,
Som just nu sitter och huttrar av skräck på ett för läskigt kontor och skall springa ner i sovrummet och hoppa i sängen bredvid mina barn,
ligga vaken flera timmar och lyssna efter konstiga ljud ...
..och viska "jag är inte rädd, jag kan sova" som ett mantra
tills morgontidningsbilen hörs och jag vet att pensionärsgrannen går upp.

Gonatt å sov gott ni som kan.