Det är någonting speciellt som händer när jag går ner i tvättstugan.
Har testat det flera gånger och det slår aldrig fel...
Som nyss,
Äldsta dottern läser läxor, mellandottern sitter framför datorn, minsta dottern ligger i sängen och läser.
Lugn och frid - tid att tvätta.
Efter bara någon minut hör jag;
-mamma!
Jag svarar inte...
- maaammmaaaaa!
- maaaaaammmmaaaaaa!
..nu lite mer desperat...
Jag hör hur barnen börjar springa fram och tillbaka, från rum till rum ropandes skrikandes maaaaaaammmmmmmaaaaaa! Som att jag skulle försvinna utan att säga till!
(lilltjejen ropar förresten inte mamma - utan Alva Aaaalvaaaa AALVAAAAAAA!, hon är Madicken denna vecka)
Så släpper jag allt och kilar upp för trappan, med stora steg och som i slowmotion ser jag mina barn komma springandes mot mig. Mamma!!! Var har du varit?
Som slutscenen i ett brittiskt äventyrsdrama närmar vi oss varandra med armarna utsträckta,
når varandra,
och samlas i en stor gruppkram.
Tillsammans igen, äntligen!
- även denna dag fick ett lyckligt slut.
.. och tvätten är fortfarande skitig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar