planer

I morgon börjar min utbildning,
diplomerad redovisningsekonom ska jag bli...
Det innebär då att jag har papper på att jag kan
- det jag egentligen redan kan,
nästan allt i alla fall.
För länge sedan (10 år sedan) var min mammaledighet med mellanflickan slut
och jag blev erbjuden ett jobb på ett kontor,
vilket innebar en del administration och en del bokföring.

Fråga frånVD:n
- kan du bokföra?
- jajjemänsan!


Åh vad jag ville ha det där jobbet,
klä mig snyggt
måla naglarna
få gå ut på restaurang på lunchen
arbetskamrater


Ja.

Och så var det bokföringen då.
som jag självklart inte kunde!
men skam den som ger sig
Jag LÄRDE mig helt enkelt att bokföra,
tog hem jobbet och läste/klurade/frågade
Jobbigt var det när man samtidigt hade en ett-åring och en treåring kring benen,
men allt går om man vill!
och det slutade med att jag tom gjorde koncernredovisning och bokslut.
Nej förresten,
det slutade men att firman gick i konken.
Men jag fortsatte glatt på en annan firma och tillslut startade jag en egen liten bokföringsbyrå.

Till saken hör kanske också kanske att jag egentligen inte gillar bokföring,
det är ganska trist.
Jag är däremot född till att arbeta med färg och form på alla sätt och vis.
Konstnär i kaftan och turban med ett glas vin i handen,
där har man mig i ett nötskal.
Så jag började plugga till inredningsarkitekt,
färg och form...
och fick mitt drömjobb i en inredningsbutik
och mitt ännu mera drömjobb i att åka hem till folk och inreda!
wow!

Men som sagt,
livet är hårt och nu är mitt enda mål att tjäna pengar
(det gör man ju uppenbarligen inte på inredning tyvärr)
stora pengar.
Jag har min bokföringsbyrå,
snart en utbildning, inte bara i skallen utan på papper också.
Det kommer gå bra.
Riktigt bra.


see you in court höll jag på att skriva,
men jag menade see you in Dubai, in a cadillac (det är väl en lyxig bil va?)

hopp å kniiip

är man trettisju och fött tre barn och går på gymping utan trosskydd får man skylla sig själv...

tidsplanering

Här springer mina tre barn.
Äldsta först och yngsta i pulkan, mittentjejen i mitten - precis som i verkliga livet.
Vad kommer detta liv ha att erbjuda dem? Hur ska det gå för dem?
Är det en åldersnoja jag har som börjar tänka så mycket på framtiden eller är det naturligt att man börjar tänka framåt när barnen blir ungdomar som snart blir vuxna...
(vilket innebär att man själv blir gammal, jag tror det är i det det hela bottnar).

Visst kändes det som att somrarna var längre förr i tiden?
Jullovet varade en evighet och ett år var som ett sekel?
Att tiden gick så mycket långsammare?
Vet du varför?
Det är för att när man är barn - då lever man i nuet.
Har du tänkt på att som vuxen när man gör någonting,
då är man i tanken redan på gång att planera nästa steg.
När man äter frukost planerar man dagen, när man åker till jobbet planerar man eftermiddagen, när man äter lunch planerar man middagen.
Så gör inte barn,
äter de lunch
så ÄTER de lunch...
Jag försöker (tränar på att) leva mer i nuet.
Dels för att njuta av livet och dels för att det ska kännas längre och inte ta slut så fort!
Jag skriver vanligtvis listor på precis allt jag har att göra,
har svårt för detta att inte planera nästa steg hela tiden...
NU tex,
Sitter och skriver detta som jag egentligen inte har tid med bara för att det är roligt. Det är min morgonmys stund med kaffekoppen efter dagislämning och morgonbestyr.
Visst borde jag egentligen njuta av att jag gör det jag verkligen tycker är roligt - inte förstöra den stunden med just planering och tidscheman.
Men hela tiden tickar hjärnan,
tick tick ....jag ska göra klart ett inredningsförslag innan kl 11,45 för då har jag lovat att lunchträna med en vän...
tick tick...sedan börjar jag med att bokföra mars månad...
tick tick ... lunch framför datorn samtidigt som bokföring...
tick tick ... oroar mig redan för att inte hinna med all bokföring innan det är dags att hämta lilltjejen på dagis...
tick tick... handla fredagsmat (för vilka pengar) har lovat fredagsmys...
tick tick ...laga mat, tvätten, dammsuga hallen, lägga barn, umgås med större barn om de är hemma...
tick tick... jobba vidare med mars månad och fakturera en annan kund så jag kan börja med deras bokföring ...
tick tick...
NU ÄR MIN SKRIVTID SLUT.
och vad gjorde jag?

Just det.

Ensam och blind

Det finns vissa tillfällen då det är extra jobbigt att vara ensam.
Ensam och glasögonorm.
En slarvig, ensam, glasögonorm som aldrig vet VAR hon lagt glasögonen.
Och som alltid tar av sig linserna precis innan läggdags,
och aldrig LÄR sig att lägga glasögonen vid sängkanten för de kan ju faktiskt behövas...
Tex i natt när lilltjejen vaknar 01:00 med krupphosta,
host host, gläfs gläfs.
Jag trevar efter glasögonen som självklart inte finns på plats.
Går i blindo till vardagsrummet,
trevar efter filt och får tag i det som jag senare på dagen upptäcker är en ganska dyr morgonrock som köpts hem på lån (nu är den full av snor och hostmedicin och dottern får behålla den till hennes stora glädje och min plånboks stora sorg).

Tillbaka till i natt,
jag öppnar fönster för att dottern ska få kall frisk luft - det brukar hjälpa.
Hostmedicin och avsvällande näsdroppar behövs,
ensam och blind - hostan blir värre.
Känner mig stressad eftersom jag inte ser någonting och det börjar bli bråttom.
Tredje hyllan i köket är medicinhylla,
ser ingenting så jag rycker ner alla lådor och lyfter febrilt på alla burkar och flaskor.
Mollipect...Neseril...
Inga glasögon - gläfs och gråt från dottern, låter som om hon inte kan andas.
När ringer man ambulans?
Känner i lådorna efter doseringssked.
FAN vilken tid det tar,
VAR är glasögonen?
Ropar ner i källaren till stora barnen,
de sover såklart - tonårsdjupsömn.
Skulle inte vakna ens om det blev jordbävning.
Hittar tillslut allt och en gläfsande gråtande liten får efter trugande och tvingande i sig allt hon ska.
Inklusive AloeVera Heatlotion insmord på bröstet, jättebra mot hosta och nästäppa!
Någon timme senare sitter vi kvar i fåtöljen i vardagsrummet.
Friska luften och medicinen har hjälpt, dottern sover.
Det gick bra,
den här gången...

...och glasögonen vet jag fortfarande inte var dom är.

självkänsla

Ah, det är så ofta man känner sig otillräcklig.
Minst tre gånger om dagen önskar jag att jag kan dela mig i tre.
En mamma som hjälper till att lösa omöjliga mattetal
En mamma som hjälper till att leta kläder som försvunnit i tvättkorgen
En mamma som nattar och läser godnattsaga
...och hela tiden är klok och förstående och trygg i sig själv.

Var på föreläsning igår,
otroligt inspirerande och flera gånger fick man sig en riktig tankeställare.
Det handlade om att hitta balansen mellan sin självkänsla och sitt självförtroende.
Hur kan jag vara en bra vuxen förebild och stödja mina barn i sitt letande efter ett eget JAG?
Inte det lättaste.
http://www.janasoderberg.se/

Som sagt otroligt inspirerande.
Jag hade velat ta med mig den här underbara Jana i handväskan,
och plocka fram henne allt som oftast.
Hur gör jag nu?
Vad ska jag säga?
Hon skulle med sin tyska förtroendeingivande brytning råda mig i vardagen.
Hon skulle knacka mig på axeln när jag skall till att skrika:
- faan vad jag blir trött på ert bråk!! gå in på era rum så jag slipper se er!!
-Nej Marianne, du ska be dina barn att ventilera sin ilska i ensamhet, kanske slå på en kudde. Sedan när ilskan lagt sig möts ni för att lösa konflikten konstruktivt...
På kvällen när barnen somnat skulle hon sitta i soffan bredvid mig med en kopp thé och prata klokheter och stärka självkänslan.
-jag är jag och du är du

Vilken lycka!

oj oj oj

Varmt i luften, doft av sommar,
spring i benen och 4-år - snart 5
Lite pirrig och klädd i prinsessklänning
på väg till sin första dansuppvisning.
Mamma får tårar i ögonen när sötnosen viftar och hoppar så hårbandet lossnar till "sjörövarfabbe" och "djungelboken"
och när hon blir blyg och stoppar tummen i munnen och sneglar under lugg...

Fast ingen ser det på henne så är mamma trött idag,
tycker det är kvavt och luktar svett.
Huvudet värker efter för mycket rödvin igår kväll
och benen darrar lite när hon reser sig för att krama om gullungen efter uppvisningen.
Idag är mamma inte heller tillräckligt pigg för att gå med stora tjejerna på musikal som hon lovat,
men lovat är lovat och en burgare på McDonalds innan sitter fint.
Stripsen river lite i halsen,
vilken är lite skör av för mycket skrålande och sjungande av fräcka låtar.
Låtar som mammor inte sjunger egentligen.

Musiken dunkar i takt med huvudvärken.
Publiken aplåderar och det känns som om alla sitter i knät på stackars mamma,
och skjuter med kulspruta.

Så ... äntligen.
Nu.
Tillåtet att gå och sova.
Imorgon är det en ny härlig dag och mamma är nykter och utvilad.
Redo för DEKLARATION.

2005

Snart är det en ny sommar igen.
Nu har man kommit så långt i livet att man varje år tänker tillbaka på somrarna som varit...
Man har en ryggsäck full av minnen och kan sitta och plocka fram gobitarna,
skratta
och gråta av skratt
och gråta av saknad...
Jag plockar och sorterar och det känns som att ingenting kan bli bättre än sommaren 2005,
nu räknas det liksom ner.
Hoppas jag har fel,
men den sommaren var så fullständigt perfekt och kul och full av sol och roliga resor...
Lilltjejen fyllde ett år, vi var vänner nästan hela sommaren.
Vi var på en fantastisk resa till Kreta och bodde på världens finaste hotell... hann åka en sväng upp till släkten i norr...var ute med båten..
Den sommaren var ljus, och som jag sa
en sorts nertrappning.
Det är klart att efterföljande somrar har varit fantastiska och roliga på alla sätt och vis,
men det var någonting speciellt med just 2005

Ikväll är det 2009
Jag är ensam i det fina vädret,
gillar inte det riktigt.
Har inte alls vant mig vid att vara utan barnen då och då - det var ju alltid vi.
Så självklart att jag alltid skulle vara den som hade full koll
och framför allt bäst koll!
Hönsmamma som man är.
Sitter med telefonen i fickan,
kollar då och då att den är ok - den är så tyst.
Alla har fullt upp med grillning, familjen och middagsgäster.
Det är väl klart att de inte har tid att ringa en lördagkväll.

Nu tycker jag så där synd om mig själv igen,
ska sluta med det.

Kreta sommar 2005