Ensam och blind

Det finns vissa tillfällen då det är extra jobbigt att vara ensam.
Ensam och glasögonorm.
En slarvig, ensam, glasögonorm som aldrig vet VAR hon lagt glasögonen.
Och som alltid tar av sig linserna precis innan läggdags,
och aldrig LÄR sig att lägga glasögonen vid sängkanten för de kan ju faktiskt behövas...
Tex i natt när lilltjejen vaknar 01:00 med krupphosta,
host host, gläfs gläfs.
Jag trevar efter glasögonen som självklart inte finns på plats.
Går i blindo till vardagsrummet,
trevar efter filt och får tag i det som jag senare på dagen upptäcker är en ganska dyr morgonrock som köpts hem på lån (nu är den full av snor och hostmedicin och dottern får behålla den till hennes stora glädje och min plånboks stora sorg).

Tillbaka till i natt,
jag öppnar fönster för att dottern ska få kall frisk luft - det brukar hjälpa.
Hostmedicin och avsvällande näsdroppar behövs,
ensam och blind - hostan blir värre.
Känner mig stressad eftersom jag inte ser någonting och det börjar bli bråttom.
Tredje hyllan i köket är medicinhylla,
ser ingenting så jag rycker ner alla lådor och lyfter febrilt på alla burkar och flaskor.
Mollipect...Neseril...
Inga glasögon - gläfs och gråt från dottern, låter som om hon inte kan andas.
När ringer man ambulans?
Känner i lådorna efter doseringssked.
FAN vilken tid det tar,
VAR är glasögonen?
Ropar ner i källaren till stora barnen,
de sover såklart - tonårsdjupsömn.
Skulle inte vakna ens om det blev jordbävning.
Hittar tillslut allt och en gläfsande gråtande liten får efter trugande och tvingande i sig allt hon ska.
Inklusive AloeVera Heatlotion insmord på bröstet, jättebra mot hosta och nästäppa!
Någon timme senare sitter vi kvar i fåtöljen i vardagsrummet.
Friska luften och medicinen har hjälpt, dottern sover.
Det gick bra,
den här gången...

...och glasögonen vet jag fortfarande inte var dom är.