Minnen

Varje gång jag lyssnar på denna otroligt vackra visa "Eld ska brinna" försvinner nuet och jag är 11 år igen.

"http://hilla.bloggspace.se/r6141/Lyssna-pa-musiken/"

Liten och smal med svarta långa flätor sitter jag i kökssoffan i farmors och farfars gula varma kärleksfulla kök i huset i byn Kompelusvaara uppe i Tornedalen. Kaffepannan puttrar, hemlagat bröd med smör som smälter, tjock mjölk från korna i ladugården...det pratas tornedalsfinska och väggklockan tickar och slår "dingdong dingdong" varje timme.
Ah, det är barndomsminnen som gör ont att tänka på för det var så ofantligt länge sedan och världen var så ny och jag så trygg.

Vad lyckligt lottad jag är som har varit med om detta, som har denna starka kärleksfulla stora släkt. Som känner till mitt förlutna och som fortfarande kan berätta för mina barn hur fina dom var min farmor och farfar, Ellen och Albert.

Tack vare mina norrländska rötter är jag seg och stark. Reser mig alltid hur livet än puttar och gör krokben.
En norrlänning klagar inte, han inser att livet är hårt och biter ihop!
Allt löser sig tillslut.

Jag hoppas att mina barn kan känna åtminstone en liten del av vad jag känner, att de kan se tillbaka på sin barndom med värme.
Man vill dem så väl och undrar ibland vad de tänker och känner inför allt som händer just nu.
- Bit ihop vännen, livet är hårt... inte kan man säga det till sin 4-åriga dotter som gråter efter pappa och vill att han kommer hem igen. Eller till 13-åringen som på tonåringars vis bearbetar allt genom att en dag vara stor och duktig, den andra liten och rädd. Ska man be den övergivna 11-åringen som kastar saker i golvet att kämpa mot känslorna och se framåt. - Allt löser sig, tids nog.
Eller ska man gråta med dem och visa att man inte alltid är så stark.
Visa dem att styrka är att kunna gråta tillsammans.
Sedan när allt är bra igen ler dom från sin himmel, Albert och Ellen.