ge och ta men inte mig

Solen har återkommit och skäms inte att lysa igenom de skitiga kontorsfönstren och avslöja
dammet på skrivbordet och mitt bleka ansikte.
Det är värst,
när januarisolen känns som en fiende som blottar alla ens skavanker - utan nåd.
Jag känner mig småfet, blek och ful.
Fast det stämmer inte, jag vet, men känslan är nästan värre och faktiskt svårare att bli av med än några extra kilon.
Jag har i all min januariblues försökt att sortera mina måsten och bestämt mig för nya mål detta år,
ett av dem är att bara ge till dem som ger.
Jag har nog av negativ karma hemma med två tonåringar som inte medvetet tar energi, det är ju i en tonårings natur att vara egocentrisk och ifrågasättande - jobbigt bara att vara den enda kanalen för dem, att ta allt själv och samtidigt ha en lite mindre som ivrigt  kräver sitt och inte förstår att mammas bläckfiskarmar är en illusion.
Jag har många vänner och många kunder i mitt arbete som ger energi, men också många som tar så fort de kommer åt. Som är negativa, krävande, ifrågasättande.
De kommer väl fortsätta vara det - men inte i min närhet längre.
Jag är så trött och orkeslös. Expert på micropauser och storkok på potatis och morötter.
Nu ska jag öppna fönstret litegrann
släppa in frisk luft och vindsus och fortsätta jobba.
Ikväll ska jag ta ett glas rött och fortsätta skriva på min bok, svara i telefonen när energitjuvar ringer men säga ifrån att jag inte har tid eller lust att prata.

Kram