Egen tid?

Första tillfället på måndagskören
och det är som på nåder
jag har lämnat hemmet
och cyklar den korta biten till församlingshemmet
Hinner fundera på om spisen verkligen stängdes av,
hinner komma på att det inte finns mjölk till i morgon bitti,
att gympakläderna är otvättade, regnkläderna omärkta
och när telefonen pinglar
för tredje gången
minns jag att det nog var föräldramöte ikväll också...

Med andan i halsen
och med glada, lyckligt gifta, lite småförmögna, troligtvis problemfria strykfria och praktiskt vändbara människor, sjunger jag
jazz och blues med olidlig passion
De sjunger tillsammans,
- samspelta
som att de har en tickande taktpinne i ryggraden
Jag sjunger forcerande
som att jag istället har en tickande bomb därbak...

När de två timmarna är slut
kastar jag mig på cykeln
Full av musik
men stressad värre
Eftersom tvätten nog centrifugerat klart och gympakläderna som sagt måste tvättas...
Morgondagens frukost måste också fixas, och affären är stängd.
Sen var det ett hänglås som skulle fram ikväll, och papper till skolböckerna.

Benen känns som spaghetti i sista backen, huvudvärken kommer smygande.
Struntar i att låsa och klampar trött in i hallen...
Direkt när jag kliver innanför dörren
upptäcker jag det konstiga nästan med en gång,
Galet.
Det surrar i huvudet och jag måste sätta mig ner
för att inte svimma,
trilla av stolen i ren chock
och sätta den smygätna kolan i halsen

Det kan inte vara sant! Jag drömmer!

... minsta sover (inte i soffan utan i sängen),
disken är undanplockad, diskbänken avtorkad
och i hallen står alla tjugohundraåtta skor i en fin rad.

Phu! Som att vinna på triss!



Skickat från min iPhone