hemma igen...

Jag har bott på fint hotell,
ätit gott
fått sova ut.
Träffat min fantastiska släkt
som jag är så glad att jag har
Vi har suttit i morbrors varma kök
och pratat släkthistorier.
Minnen och händelser
som inträffade redan långt innan jag var född
men som jag hört så många gånger att det känns som jag var med.
Vi har skrattat
pratat allvar
gett varandra goda råd
gråtit glädjetårar och sorgetårar...

Hemresan kom alltför fort.
Under den långa bilfärden har jag hunnit tänka på livet,
och på allt som hänt mig under de senaste åren.
Jag tvivlar på min förmåga att hålla allt flytande,
ensam.
Hus, hem, barnen, företaget
det är för mycket och allt förfaller.
Jag tappar mina två äldsta, har inte tid för dem
har inte ork att tjafsa om allt precis hela tiden.
De flyr och jag ropar inte att de ska komma tillbaka.
Snart är det för sent
men vad ska jag göra?
Det är min grund som har gjort att jag stått upp så länge,
det envisa starka arvet.
Faktiskt så orkar jag inte med ett tonårsbråk om datorn mer,
eller laga middag som ingen äter.

Jag börjar säga eleka saker
skrika hemskheter som en mamma inte ska.
Finns det inget mamma-rehab
som skickar ut en ersättare några månader
en tysk bestant matrona
som lär barnen veta hut
medans mamma vilar och försöker minnas hur man säger;
jag älskar dig min vän.