snö

Det är kväll, nästan natt, och jag går omkring och blåser ut alla ljus jag tänt.
Kilar upp en stund till kontoret för att stänga av datorn
mjuk varm morgonrock, håret i tofs, bettskenan i fickan och glasögon på näsan!
De stickiga yllesockorna gör att jag nästan glider fram på det kyliga parkettgolvet.
Jag lutar mig mot fönsterkarmen och tittar ut på snön som faller i stora vita runda flingor,
det är så öppet och ljust. Man ser himlen.
Får plötsligt panik över flytten och vill inte lämna allt detta,
jag kommer kvävas i ett annat hus - jag behöver dessa stora rum och långa gångar.
Kan inte leva utan mitt gamla 60-tals kök och den gnisslande toalettdörren
eller vardagsrummet med högt i tak och tvättstugan utan värme
det är mitt
alltid.
Skulle alltid vara mitt och aldrig aldrig aldrig någon annans.
Förbannade skit.
Jag ser ner mot vattnet och bort mot skogsdungen där barnen har sitt favoritklätterträd
bilarna som kör på vägen på andra sidan sjön
ser ut som små flygande ufon som far fram över horisonten.
Lövhögen göms i snö,
precis som den trasiga sandlådan med kvarglömda leksaker
och rabatten som aldrig blev färdigrensad i höstas.
Jag låtsas ibland
precis som just nu
att allt är bra.
Nu ska jag gå ner i köket,
snubbla över ett par 43:or, ta ett glas vatten och dagens tidning som mannen köpt på väg hem från jobbet
pussa sovande barn och viska att jag älskar dem
krypa ner i varma sängen och sucka åt snarkningarna och slängda kläder på golvet.
Putta upp varma armen så jag kan lägga mig intill och läsa en stund innan jag släcker och sover gott.
Jag funderar på vad vi ska göra i helgen,
kanske åka och köpa gran eller ordna middag för vänner i vårt fina hem...
Larvigt va?
Men det hjälper lite att fantisera,
speciellt en kväll som den här.
Någon minut mår man bättre,
sen minns man och det gör lite mer ont igen.
Släcker sista ljuset och tänker att;
jag är faktiskt inte ensam för jag har barnen - och kattkräken.
Det drar från fönstret och det är dags att, på riktigt, gå och lägga sig.