Är det en tidig 40-års kris
eller en begynnande novemberdepression
som gör att jag gråter bara jag ser några löv virvla runt utanför fönstret?
Som gör att jag snyftande tycker tiden gått alldeles för snabbt, och att jag inte riktigt vet vem jag egentligen är efter 37 år och tre barn.
Jag tänker på släktingar jag tycker om och oroar mig för... och jag gråter
jag tänker på mina barn dygnet runt och är så rädd att de ska få svininfluensan och dö... .
och jag gråter.
Eller är det mitt "bit ihop eller bryt ihop" som börjar falla sönder?
Jag minns så konstiga saker helt plötsligt,
mammas parfymdoft och den bruna morgonrocken, nattlinnet i frotté jag fick från morbror i USA när jag var 5 år,
Jag minns en helt vanlig sommarmorgon för länge sen... Trazan & Banarne och fil med banan
och
en långtråkig avslutningsfest med scouterna hösten -81
Vad händer?
Skall JAG dö i influensan? förbereder jag mig för det mentalt, summerar jag mitt liv?
Den som lever får se tänker jag och torkar tårarna.
Hm, vi börjar nog bli äldre. Nostalgi och tårar tycks höra till.
SvaraRaderaInte så konstigt om det är en slags livskris du hamnat i ny när kanske den första chocken lagt sig och du börjar se dig omkring på allvar. Men du, vägval och korsningar som det blåser så hårt i att man får tårar i ögonen brukar kännas utvecklande i efterhand. Men när man är mitt i är det tufft som fan. Man får tillåta sig att gråta, minnas, tänka efter och sakta maka sig ur tillståndet. Det går. Uppför och nerför, men alltid framåt. På ett eller annat sätt. Du är så stark, du klarar dig fint! Många kramar!!