Jag trodde att det skulle vara en lättnad när allt nu är över
champagne, glädjetårar och glada omfamningar
ballonger, raketer och konfetti.
Som Kungsgatan 1945 vid andra världkrigets slut...
Men jag är så tom,
känner inte någonting alls.
Jo, förresten
jag känner sorg.
Det är enda känslan jag verkligen kan ta på,
för allt är så sorgligt.
Hur det blev.
Hur det skulle bli.
Hur allt skulle kunnat bli.
Tankarna virvlar.
Han kom förbi igår,
och välbekanta ljud som jag inte trodde jag mindes
gjorde mig så ledsen...
vardagliga ljud som inte låter likadant när jag eller någon annan gör samma sak,
knarret i golvet när han står och väljer kaffekopp i skåpet,
sättet han drar ut kökslådan på,
tändarens knäpp och MC ställets gnisslande som alltid gjorde mig galen!
Det var ett annat liv och jag vill inte ha tillbaka det fast det vore så enkelt.
Enkelt för honom och för barnen,
men inte för mig.
Jag vill gå vidare, ensam stolt och stark.
Det är en separationsångest i allt som förändras, "dör". Stora förändringar är jobbiga. Men du har redan gått igenom det värsta och du ÄR så stark. Men du är inte ensam! Stolt ska du däremot vara, över dig själv och dina fina barn! Över de beslut du fattar och genomför. Många kramar och tankar till dig!!
SvaraRadera