minnen

Idag för fjorton år sedan låg jag i en sal på förlossningen
med vår nyfödda lilla dotter på armen.
Det var sol och sommar ute
28 juli 1995
men det enda som var viktigt just då
i den stunden
var vi.
Jag kommer ihåg att jag verkligen inte kunde se mig mätt
på den overkliga lilla varelsen
människan
barnet som varit väntad och fruktad och
inte riktigt planerad...
men SÅ välkommen
och så ofantligt älskad.

Vi var så unga och stolta.

Jag minns första promenaden,
osäkra gick vi sakta fram bredvid varandra.
Stannade då och då
och tog upp vår lilla bebis ur vagnen för att fota
framför trädet, på filten, vid bryggan ...
Jag har ett kort från den dagen
på mig
Jag har vita kläder
mörkt långt hår
vinden blåser så jag håller bort en hårslinga från ansiktet
och ler in i kameran.
Tänk om jag kunde mött mig själv den dagen,
kramat om mig
blåst bort håret i pannan och sagt att
du,
allt löser sig
det kommer bli bra tillslut och du är stark och klarar allt.
För det blev tunga år
år som jag kanske berättar mer om någongång,
här
eller någon annanstans.

Vi fick två barn till
alla lika älskade
och jag kan inte säga att jag ångrar någonting
för det som inte dödar - det härdar
och jag är härdad och det som har varit viktigt och som jag alltid levt för
är mina underbara vackra fina döttrar.

...och nu börjar jag bli lyckligare än vad jag varit på länge

Jag börjar leva igen.