I en by långt upp i norr har jag tillbringat påsken.
Tiden har stått stilla där känns det som ibland.
Lägger man handen på stocken i den gamla ladan hör man korna råma...
man känner mormors hjärtslag, morfars slit och mostrarnas tunga andetag vid mjölkning och mockning.
Det susar liksom till och gården är plötsligt full av liv och rörelse igen.
Tretton syskon som alla skingrats och hamnat på olika platser men som vuxit upp i detta hus, deras barn (mina kusiner, mina syskon och jag) har skapat nya barndomsminnen här och spåren av oss finns också kvar.
Märken i väggar och golv, små anteckningar, tapetrester, gamla böcker och leksaker...
Nu får mina barn möjligheten att fortsätta göra spår,
och kanske deras barn i sin tur...
Men en sak är säker,
tillbringar man några dagar i mörkaste Tornedalen så kommer man med all sannolikhet uppleva ett alldeles speciellt fenomen.
Jag kallar det: Den gemensamma tystnaden.
Ingen annanstans kan väl ett stort sällskap sitta tillsammans,
med kaffekopp i hand och ytterkläder på (kylan) ...
titta ut på byvägen där det inte händer någonting, kanske en hemsamarit på spark passerar var 8:e timme.
Väggklockan tickar oavbrutet,
men i rummet är det tyst.
Tyst
Så när som på en suck,
- Jaahhh...
- nå sitt ett tag...
- Jo
Sedan tyst.
Ibland kommer samtalet igång så klart, ibland är det kackel utan dess like också!
MEN
Just den här tystnaden, att kunna vara tyst tillsammans utan att känna sig obekväm.
Fascinerande
Just i detta NU sitter de nog där,
tysta tillsammans i köket där tiden står stilla.
Jag sitter här vid min dator,
och har under dessa timmar "back in real life" hört alldeles för mycket - bra mycket mer än vad jag vill eller behöver.
Pratat har jag också, gnällt och förmanat mer än jag borde.
Jag passar kanske inte in här, detta är nog inte hemma och kommer aldrig bli.
Jag hör väl hemma i norr
i Byn och i Huset som stolt står kvar som en trygg borg att alltid återvända till.
Vad som än händer...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar