känslokall isdrottning

För många år sedan
var jag med på sjukhuset
när man skulle såga bort gipset från min mans ben.
Ett blont smalt litet biträde skulle ta hand om det hela,
nästan att hon fick stå på tå för att nå upp till britsen.
Hon hade en elektrisk såg som nog var ganska liten egentligen
men såg ut som en gigantisk monstermaskin i hennes våld.
Går det bra? pep hon med näbbmusröst
Aaaaarrghhhh skrek min man och vred sig i smärtor
Det kan kännas lite obehagligt men vi är snart klara....
fortsatte hon medans mannen vred sig och kved ännu mer.
Jag stod bredvid och fräste irriterat till honom

- ÄR DU MAN ELLER MUS? Bit ihop för faan...!!

... då ser vi alla tre hur blodet forsar ur gipssprickan på benet.
Piplisan hade sågat rakt igenom och det var tvunget att sys...

Jag var arg på honom,
av olika hemliga orsaker,
riktigt så elaka kommentarer säger jag inte annars...
MEN,
det här berättar jag för att det är ett så klockrent exempel på min mentalitet,
mitt enorma behov av att bevisa att livet är hårt - men jag är hårdare
och DU i min närhet ska också vara hård.
Jag är stark och klarar allt utan att gnälla eller bryta ihop på ett eller annat opassande sätt.
- Och gråta inför folk
det GÖR man bara inte.

Nu försöker jag förstå det här med nedstämdhet,
ångest, panikångest, långvariga depressioner
känslan av att "gå in i väggen"
Har haft det så nära inpå i för många år
och hela tiden envist sagt att,
Det finns inte.
Ångesten finns inte på riktigt
det är din hjärna
som bråkar
som bankar och skriker och vill dra ner dig
i det där svarta hålet.
Streta emot
ge dig inte
andas
bit ihop
VAR STARK
tillåt inte ångesten ta kommando över ditt liv...
Just då var jag kanske tvungen att säga så,
för att vi skulle överleva vardagen.
Levde jag i depressionens närhet så länge som femton år
utan att själv trilla dit
tack vare min inställning, eller trots den?