domedagen

Jag var nära döden igår...
eller nära döden i tanken,
jag planerade min begravning och satt och nästan hyperventilerade i väntrummet på röntgen.
Hostan och andningen har blivit värre senaste tiden.
Astma trodde jag och gick till husläkaren,
som direkt skickade vidare mig till lungröntgen eftersom det lät så konstigt om ena lungan ...
Jag skyndade mig dit med puls i topp och i fantasin låg jag redan i respirator.
Väntrummet var som väntrum är mest
tråkigt intetsägande sterilt och illaluktade.
Det röntgades på löpande band och rummet var fullt av människor med nära döden blick och handsvett.
Svensson in - Svensson ut - Lindman in - Lindman ut - Gunnarsson in - Gunnarsson ut ...
osv
För varje person som gick iväg närmade sig stunden för min dom
och jag började tänka före- och efter-tankar
Dagen före domedagen, vad gjorde jag då?
Varför la jag inte det på minnet och njöt av att vara frisk?
Nu när jag har lungcancer eller KOL eller svininfluensa ... nu är det försent.
Kloka tankar tänktes.
Varför stressa och oroa sig för småsaker när det viktigaste är hälsan?
Jag lovade mig själv att sluta stressa och att aldrig gnälla på barnen i onödan.
Jag lovade att njuta av stunden och dra ner på alla måsten,
att denna (sista) jul skall innehålla mer julefrid än klappar
att ta mig tid att laga riktig mat varje dag ...
ah jag minns inte allt jag lovade
men det var mycket,
och så amen såklart.
I nöden tros på Gud.

Det blev min tur tillslut ...

Jag hade bara astma.
och i morse skrek jag till barnen som vanligt när de kivades,
det blir micropizza till middag och stress mellan alla aktiviteter och kvartsamtal.
Vad jag lovade har jag glömt,
det hade nåt med julklappar att göra va?