Paret som ska flytta in i mitt hus står nu nere i köket med en arkitekt
jag sitter här på kontoret och hör dem diskutera
tårarna bränner och klumpen i halsen växer
men jag har lärt mig svälja och skaka av mig känslor jag inte vill nudda vid
och nu vill jag inte nudda
inte bryta ihop
aldrig.
inte inför dom
inte inför någon...
Jag känner mig som skit
ensamstående morsa utan pengar
lämnar med huvet under armen områdets finaste bästa hus
mitt hem som jag var så stolt över
som VI var så stolta över.
Min identitet som gift trebarns mor finns inte längre
och jag borde ha vant mig, men det har jag inte.
De fortsätter prata om mitt kök därnere,
och jag suckar och fortsätter jobba.
Det svarta växer och växer men fan heller att det tar över,
jag är stolt, stark och självständig.
Jag klarar mig - bit ihop och nyp kinderna röda.
Se där,
det gick bra denna gång också.
Nu är ögonen torra och leendet på plats, allt löser sig.
eller?
Oh, jag känner för dig och dina upplevelser av förluster.
SvaraRaderaIbland försöker jag peppa mig genom att tänka att det vore rätt trist att sitta still och hålla krampaktigt i det man hittat som man tror är så fint och bra så att man inte öppnar handflatorna för nya ting och därför missar dem.
Livet är Mer, inte alltid bättre, men mycket!
Håll ut! Kram på dig!
Tack för dina kloka ord, kram! jag är glad att du skriver!/Maja
SvaraRadera