Skåran i trägolvet vid trappan,
hur kom den dit?
Vem pillade ett större hål i bastudörren?
Luktärten runt äppelträdet, vem planterade den?
Tänk om huset kunde tala,
kunde berätta om allt som hänt och om alla människor
som passerat ut och in genom dörren...
Berätta.
Har någon, förutom ett barn, varit riktigt lycklig här?
Är det glädje eller sorg i väggarna?
Hur många mammor har tackat Gud för hobbyrummet där man kan slänga ner allt skrot innan gästerna kommer,
och hur många mammor har slitit i den gamla tvättstugan
som luktar den fuktig betong.
Hur många mammor har sträckt på ryggen och sedan vilat huvudet mot det extra mjuka stället på dörrkarmen, medans maskinen centrifugerar...
Om JAG inte finns här,
vem ska då så sjukt älska kontrasten mellan de svarta tegelplattorna och den vita putsen på balkongen,
njuta av solen en sommarmorgon under blommande äppelträd och lyssna på måsskrik.
Ett hus är världsligt,
ingenting man tar med sig när man dör.
Som både kan has och mistas.
Det är så dom säger, dom som VET.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar