ensam är inte alltid stark

Jobbig dag.
Skulle behöva någon stabil själ att luta huvudet emot och fråga om råd...

Tonårstiden,
föräldrarskapets sista prövning.
Så krävande och känslosam att redan hälften är för mycket.
Var är boken om tonåringar jag köpte - och lusläste - men inte minns någonting av vad där stod?
Gränsen, var ska den dras?
vem ska jag fråga?
Vad ska tonåringen få göra?
När är det NOG, och hur säger man det utan att skrika?
Att doktorera i konfliktlösning - hjälper det?
Eller vetskapen om att nästan ALLA tonårsföräldrar har det såhär...suck.

Man vill så gärna ta det lilla stora barnet i famnen och förklara,
kramas
och stryka bort håret i pannan...
nypa näsan som förr - och få ögonglitter och fniss tillbaka!
Så enkelt allting var,
nu när man ser alternativet.
Det är jobbigt när den försvinner,
känslan av närhet
och den totalt självklara vetskapen av att alltid vara nummer ETT för sitt barn.
Numera är man (verbalt i alla fall) HATAD och till och med VÄRSTA mamman på hela jorden.

En fas i livet,
självklart.
Det går över men är inte mindre jobbig för det,
när man är mitt i kaoset.
När man är ensam är man också så sårbar trots att man måste vara stark som två.

I år har det blivit så att jag för första gången sedan jag blev mamma inte ska fira midsommar med mina barn.
Jag orkar egentligen inte ens tänka på det, ännu mindre skriva om det.
Min lilla minsting ska binda krans och dansa små grodorna utan att jag får se på och hålla hand när hon blir lite blyg...
Kommer stora flickorna ha det roligt? Roligare än MED mig? Egosorg det också.
Den här ofantliga kärleken man känner för sina barn,
den gör så ont ibland.